Det gäller att söka utmaningar. Två torsdagar i rad har jag hittat rejäla sådana, i botten av bunken med pannkakssmet. Egentligen är hela förfarandet med pannkakssmet en utmaning, speciellt om man vågar sig på att jämföra med Mammas. Vad gäller tjockpannkaka ligger jag ljusår efter. Däremot börjar tunnpannkakan knappa in en generations försprång. Hemligheten är mycket smör.
Nåväl, dottern och den älskade sambon mumsade hjärtligt på dom redan gräddade pannkakorna och jag närmade mig botten i bunken. Ju närmare botten man kommer desto närmare ett vägskäl kommer man.
Ska den sista "slatten" räcka till två pannkakor eller ska man köra på säkerhet och göra en riktigt muskelpannkaka, såna man kan jämföra med en dubbelbottnad pizza? Ska man kanske rent av blanda till lite mer mjölk och mjöl och på så vis få mer pannkakssmet och flytta dilemmat framåt i tiden? Hur än man bär sig åt, vilket recept man än följer, så finns i botten av bunken en närmast paradoxal blanding av smet. Det räcker inte till två, det blir för mycket för en.

Jag tänkte " Nähe du din lilla jävel" och ögonmåttade i en kolossalt tunn pannkaka, granskade dess bubblande noga och fick ett helvete för att vända den. Efter mycket om och men lyckades jag dock få till en pannkaka vars mättnadsfunktion skulle passa en gråsparv. Den efterföljande pannkakan blev exakt likadan och jag kunde lycklig sätta mig till bords, tillfreds med mig själv eftersom jag klarade av min egenhändigt uppsatta utmaning!

1999 och klubben körde serietävling i Falun. Vi körde ett kasst kval och hamnade i B-Final. Lagledaren gjorde något som han aldrig brukar göra nämligen sätta mig och Matsan i samma heat. Han tänkte väl " Nähe du din lilla jävel" och skickade ut de värsta tänkbara konkurrenterna för att köra in lagpoäng. I utförstrappan så märkte jag att något inte stod riktigt till med framgaffeln. Den liksom klunkade till när den sträcktes ut. Nåväl, ett race är ett race, en serietävling är verkligen en serietävling och jag tänkte " Nähe du din lilla jävel " och gasade friskt vidare.
När två varv återstod dristade jag mig till att blicka bakåt för att kolla hur trött jag var. Tittar man sig bakåt är man trött... Det visade sig att jag var så pass trött att Matsan hade fått mig inom räckhåll. När Matsan har något inom räckhåll kan man jämföra honom med en första klassens Stövare på ett rejält har-drev. När ett varv återstod var han i mitt bakhjul och vi gick jämsides in i en kurva...
Samma tankar som jag igår hade med pannkakssmetsdilemmat dök upp i huvudet. Ska jag köra säkert och ge så mycket poäng som möjligt till laget? Tänker Matsan söka närkontakt? Ska jag sänka Matsan och få skäll av lagledaren? Jag tänkte "Nähe du din lilla jävel " och kastade mig bryskt in på innerspåret och drog som en idiot det halva varvet som var kvar. Lycklig och tillfredställd för att ha klarat min egenhändiga uppsatta utmaning gick jag i mål, två meter före Matsan. Tilläggas bör är att jag är en utpräglad lagförare och jag älskar min klubb. Undantaget är förstås om Matsan kör i samma heat...

Spelar keyboard i ett pilsnerband som heter Svålens. Fett som man säger nu förtiden ( dåligt va? ). Polarna kom på att vi skulle lira Lady Madonna med Beatles. Lätt tänkte jag tills jag hörde pianospelet från en liveskiva med Paul MaCartney. Det var ingen lek direkt. Så vad göra? Jo, " Nähe du din lilla jävel " och övning på pianot hemma tills familjen och handlederna skriker efter nåd. Lyckan över att ha klarat min egen uppsatta målsättning var enorm, speciellt när polarna i bandet tappade hakorna i golvet då jag lyckades åstadkomma något som liknade boogie-woogie på pianot och att det faktiskt svängde skjortan!

Vi stundar inför en lång uppbyggnadsperiod tills nästa crossäsong. Många äro förarna som varje dag säger "Nähe du din lilla jävel " och ger sig ut på ännu en runda i elljusspåret. Motionärer som tänker dänga till polaren i Stockholmscrossen, Ungdomsförare som kliver upp till 125U, Juniorerna som ger allt för att tvåla dit äldre konkurrenter, Seniorer som siktar på E-brickan.
Alla har en egen uppsatt målsättning och alla vet vikten av att träffa den. Varje dag får vi nya utmaningar att handskas med och för det mesta klarar vi dessa.

Jag vill inför nästa år se 3-5 svenska förare som klarar sina målsättningar att sätta Sverige på kartan igen i den internationella cirkusen. Jag vill även se att förbundet hjälper dessa på ett mycket bättre sätt än vad man gjort hittills. Här ska vi inte ha någon illa blandad pannkakssmet med risk för feldosering!

[2003-11-21 22:40:59] Peter Svensson

1-5 till Finland blev 6-5 till Sverige. Det var inte det som chockerade - nej det var konkurrenten/polaren/klubbkamraten Matsans telefonsamtal efter matchen:
"- Såg du matchen?"
Jag satt och programmerade Mats Nilssons nya sajt då Matsan ringde. Jag var väldigt nära att i fallet från stolen dra med mig tangentbordet, skärmen samt stapeln med helt onödiga CD-skivor.
"- Såg du matchen?" ...
Matsan är en person som tycker svarvar är intressanta. Järnspån är också en hobby och förutom crossen kan han möjligtvis tänka sig en promenad med sin sambo och hund.
Matsan hade naturligtvis sett matchen och tyckte den var en höjdare och det var det som såg till att blodtrycket i min hjärna beslutade sig för att söka sig nedåt.
Hockey är heligt och Tre Kronor är vårt allra käraste landslag. Matchen var tokspännande och kryddades med bla Jonas Bergkvist kommentarer från det svenska båset. Otroligt proffsig sändning och bästa möjliga TV-underhållning.
Har tyvärr inte haft möjlighet att se Viasat Sports sändningar från Kristianstad men jag hoppas verkligen att man fick fram spänningen, adrenalinet och kämpainsatserna som jag tycker framstår skarpare i Motocross än i Hockey. Media är viktigt. Media har stor del i Tre Kronors intåg i folkhemmet. Var finns media för Motocross och andra motorsporter...?

Skäms!
En gammal arbetskompis firade sin 30-årsdag förra lördagen. På festen spelade årets stjärnskott inom Isracing, Uffe Engenström. Uffe drygar ut sin ebbande race-kassa med att underhålla tillsammans med sitt band på såna här fester. Dom lirade bra och jag fick en pratstund med Uffe som berättade följande:
Årets Lag-VM i Isracing avgjordes i Ryssland. Uffe var uttagen tillsammans med Posa och Stefan Svensson. Man slutade tävlingen på en hedrande 3:e plats. Bucklan man fick skänktes till Uffe eftersom både Posa och Stefan hade liknande priser sedan tidigare. Uffe kommer hem och Svemo hör av sig och begär att priset skall skickas ner till Svemokansliet...
Klart att dom ska ha priset för en väl genomförd tävling och säsong. Priset i ett skåp nere i Svemoborgen kanske ersätter reseersättningen som grabbarna som körde inte fick. Grattis till Er därnere som har tagit hand om priset, hoppas ni är nöjda över Er tredjeplats!

Blåsor..
..i händerna kan man få när man kör cross. Bra mot detta är varma handskar och händerna väl insmorda med Idominsalva.

[2003-05-14 00:51:11] Peter Svensson

-98 var en bra årgång. Första året på Storslungarn och en tävling kommer jag aldrig att glömma. Myggjakten och Njurundas deltävling. Jag och sambon, tillika mor till min dotter, anlände sent kvällen före dag 1. Klubbkompisen/polaren/konkurrenten Matsan var redan på plats och hade upplevt en Romeo och Julia tillställning tidigare på kvällen då pappan tillsammans med sin gitarr förklarade sin kärlek till modern alltmedans grabben som skulle köra 125 klassen låg och sov... Pappan stod dessutom utanför bussen och sjöng upp till det högsta fönstret där förmodligen modern sov. Sånt hörs bra genom ett tält!

Matsan berättade glatt på morgonen om den ljuva föreställningen som han blev bjuden på kvällen innan. Vi skakade hand och önskade varandra lycka till inför dagens tävlingar och började kappljuga och försöka psyka varandra. Vi kollade över våra cyklar och utrustning, anmälde oss, tränade och diskuterade allt sånt där roligt som man gör under en crosstävling. Vi träffade gamla kompisar som man bara träffar på en crossbana och vi lånade reservdelar av varandra. Under tiden iaktog Gubben Borg oss....

Gubben Borg hade parkerat bredvid oss. Han hade en grabb som körde ruskigt fort med sin 250 men det var inte det. Grabben körde Honda men det var inte det heller. Grabben var supertrevlig men det var inte det. Det var Gubben Borg . Han satt där på sin campingstol med ciggen i mungipan och Lapin Kultan klass II i näven och betraktade oss. När han kände sig mogen gjorde han sin framstöt och den gjorde han när Matsan skulle ut på kvalet.
Matsan drog på sig hjälmen, koncentrerade sig, plockade ner cykeln från stället och började gå. Gubben Borg reste sig och sa till Matsan:
"Jag gillar inte den här typen av startkurvor."
"Varför det?" frågade Matsan..
"För 15 år sedan såg jag en kille bli överkörd i en sån här kurva. Han reste på sig, tog 4 steg, sen ramla han ihop och dog."

Matsans start i kvalet var väl inte en av dom bättre. Den var urkass! Resultatet blev en säker B-Final för Matsan och med Gubben Borgs ord i huvudet så presterade jag samma sak. Vi började fundera på vad det här var för filur samtidigt som han började prata med oss. Han berättade sagolika historier från svunna tider, han berättade om sitt elverk i bussen som skramlade ner allt porslin så hustrun inte längre följde med på cross osv... Vi himlade med ögonen och sade: ja ja.. jovisst... mhmm...

Vi fick rejält på käften när han skulle dra igång elverket och tvätta hojen. Gubben Borg började ta fram ventilationsrör och bygga en skorsten - ut från bakdelen av bussen. Matsan tittade på med förtjusning, han gillar sånt han...
Sen drog Gubben Borg igång elverket och hade vi haft en 380 W kabel så har han kunnat driva hela Sundsvall med den här skapelsen! Den stackars Mercabussen stod och hoppade och slumpmässiga klirr från diverse hushållsredskap hördes inifrån bussen. Gubben Borg tvättade Hondan i lugn och ro...

Min sambo tog därefter bilen för att i pausen åka på Ikea. Ni vet, när man ändå är i Sundsvall så ska man banne mig på Ikea! Gubben Borg stack åt Sissi några hundringar och bad henne köpa med sig några sexpack Lapin Kulta. Sissi gjorde som han sade och återgäldade den gyllene drycken till en mycket nöjd Gubbe Borg som skruvade förgasare med en cigg i mungipan när Sissi kom tillbaka från Ikea. Under tiden hade jag och Matsan studerat förgasarjusteringen och vi hade båda varsin brandsläckare i högsta beredskap!

Vi pratade mer och mer med Gubben Borg och fann honom som en riktigt rolig filur. Vi kappljög med honom och hetsen på banan blev inte lika viktig längre. Vi hade semester med Gubben Borg och det är en av de mest lyckade semestrar jag någonsin haft. Han berättade skrönor och vi skrattade. Det enda jag minns av racingen från denna tävling är då vi står i full B-final på grind och det börjar regna. Njurunda i regn är en synnerligen intressant upplevelse. Jag var först till böj, med Matsan och en Yzf 400. Matsan och Yamman drog som en avlöning över bandepårakan, alltmedans jag försökte intala mig själv att ta det lugnt, TA DET LUGNT!
På rakan upp mot första platån mötte jag Matsan som åkte baklänges i halkan med ett ansiktsuttryck som jag aldrig glömmer. Jag garvade i hjälmen så jag tappade fokus på racet och blev 7:a i mål. Behållningen av racet var Matsan förvånade uttryck då han åker baklänges och möter ett helt heat av B-final!

Gubben Borg träffade vi nästa gång i Sveg. Sömndruckna stapplade vi oss upp och grabbade tag i hjälmen, ryggskyddet och licensbrickan och letade oss fram till anmälningen. Mitt i depån satt Gubben Borg med ciggen i mungipan, på sin campingstol och höjde sin Lapin Kulta mot oss. Vi nickade med respekt och tackade ödet för att vi fick träffa en sån här fin och oerhört rolig människa som har en sån avvägd distans till livet.
Matsan och jag pratar fortfarande med värme och glädje om Gubben Borg. Inom motocrossen så är inte Gubben Borg ensam, det finns mängder. Det är sådana som ni som gör att vi vill åka på tävlingar trots att drivpaketet är slut och pengarna får gå till diesel istället! Tack Gubben Borg!

Ante
Den här lilla berättelsen vill jag tillägna en av mina bästa kamrater någonsin. Ante städade till ena knät i gropen på Granbo i torsdags och som tack för att han i sitt hela arbetsliv, på senare år som egen företagare, betalat in mängder med skatt till vår kära stat så får han tillbringa helgen på lasarettet då Magnetröntgenpersonalen inte har budget för att bemanna sin arbetsplats på helger. Kom inte och säg att som crossåkare får man skylla sig själv. Det här är första gången Ante åkt ambulans och han har banne mig tjänat ihop till en furstlig vistelse på sjukhuset. Istället får han våndas över hur firman ska klara sig, han får en hel helgs betänketid på sig att fundera hur det står till med knät. Visst, inget var brutet men en vinkel på 45 grader åt sidan är inte nyttigt, det förstår vem som helst!
Ideelt arbetande sjuksköterskor ser till att Ante inte har ont, vilket glädjer mig till en viss del. Det gör mig glad att Ante inte har så fruktansvärt ont, men det gör mig ledsen att sjuksköterskor med undermånlig lön får sköta denna svåra syssla.

Krya på dig Ante!

[2003-05-24 00:16:36] Peter Svensson

Hur många gånger i livet har man gjort något som man verkligen kan säga är klart-färdigt? Om vi börjar med grundskolan så kan i alla fall inte jag säga så här i efterhand att det var klart-färdigt. Alla nätter som man skruvat i panik tillsammans med Matsan inför nästa dags serietävling då man klockan 3 på natten säger, nu är vi klar! Jajjebox!!
Hur utvilad är man när man lägger sig 4 på natten för att kliva upp i vanlig tid och ge sig ut på en 40 mils resa och köra en crosstävling? Klart-färdigt? Inte...

Första träningslägret för säsongen på barmark. Man har gått igenom alla stans gym, sprungit tills benhinnorna blöder och därefter klämt lagg varje dag i elljusspåret. Man har till och med hunnit med att simma varje onsdag och tycker att nu baske mig är träningen klar och färdig. Visst, Årsundas sand i två dagar tillsammans med Reidemar som tränare och man är klar - färdig på en helt annan nivå...läs mer färdig!

Har ofta funderat på om det är mig det är fel på som aldrig hinner med allt som behövs. Mina nära vänner har dock samma problem. Det är banne mig alltid något med hojen, en skada som slagits upp, tränat dåligt pga förkylning - älgjakt - familjeliv - för torrt på banan - för blött på banan osv...
Sen sverigecross bildades har vi dock fått saker och ting i en annan dager. Mats, Espen, PJ och Robban har inte tid att inte har saker och ting klart - färdigt. Man ser till att allting är okej helt enkelt. Gör man sig illa så tränar man andra delar av kroppen. Går cykeln sönder så fixar man det. Är man hel och funktionsduglig så tränar och tävlar man. Enkelt och simpelt. Vad man glömmer är allt slit dessa gubbar gått igenom för att komma dit. Det första riktmärket är: Klart - färdigt!

Det finns en massa saker inom svensk motorcykelsport som inte är klart - färdigt, här radar jag upp mina funderingar:
Förbundets ansvar mot media för att få motocross i en bättre dager: Inte klart - färdigt. Hej, det gick ju med speedway. Och med gratis draghjälp från STCC så har supersport 600 blivit en höjdare i TV, till och med ur mormors synvinkel. Ska det vara så jäkla svårt att få folk att fatta att cross är grejjen?

Svårigheten att köra ett race, en enklare tävling eller vad som helst efter eget tycke och smak: Inte klart - färdigt.

Klassindelning. När 18 -20 åringar löser ut nya cyklar år efter år och tränar snudd på heltid för att rejsa i Riksmästerskapet i Motionscross: Inte klart - färdigt.

Carlas efterträdare, hur länge ska vi vänta? Vi har många otroligt duktiga idrottsmän men vem sticker ut hakan och visar känslor, karisma och jävlaranamma inför media?
Inte klart - färdigt. Det här ligger dock stick i stäv med motocrossens obefintliga mediautrymme...

Transpondrarnas intåg. Underlätta för arrangörerna och ge en transponder till varje förare som löser licens: Inte klart - färdigt.

Vi ska inte vara överdrivet possimistiska så här kommer den andra delen av historien:
Sveriges GP eller VM i Uddevalla:Klart - färdigt. Blir denna tillställning aningen bättre så är det för bra, tack Uddevalla!
mx-results.com Klart - färdigt. Inga kommentarer, så lätt bara att få titta på rejset även om man inte är närvarande. Mera!
RXZ försöker med liv och lust att ruska om i arrangemangen kring SM och nu även supercross. Inte klart - färdigt ännu men många goda omdömen runt om sig. Jobba på gubbs!
Före detta Generalsekreterare: Klart - färdigt Ett uttalande från denna människa var: "Kan man åka cross där uppe?" - med syftet Norrland, jo jo...

Eder intet klart - färdigt funderande Svensson.

[2003-07-20 02:28:40] Peter Svensson

Jag är en rädd gammal stofil i mina bästa år. En som tycker att motocross är en uthållighetssport.
Första gången jag besökte en crossbana var i mitten av -70 talet och banan var min nuvarande hemmabana. Den är inte sig lik om man säger så... Nuvarande utförsplatå var då ett dubbelhopp som ingen hoppade över på grund av maskinernas dåliga fjädringsväg. Tiden gick och till sist var det någon som provade och lyckades. Några misslyckades dock också bör tilläggas.
Dubbelhoppet gjorde ont i fot och handleder så det blev en platå av det hela och banan blev med ens bra mycket säkrare. Lustigt nog så flyger man längre nu när det är en platå, än förr då det var en dubbel!
Överlag så var banan snabbare då än vad den är nu. Nu ska det krånglas till med hårnålar, trapphopp, whoopisar och feldoserade kurvor. Fan, finns inte ett ställe där man kan få dra ur en Storslungare!

Tekniskt sett så har banan totalt ändrat karaktär. Den är förvisso mer krävande men den riktiga topphastigheten finns inte och det saknas på många banor i sverige jämfört med övriga europa. Såg ni Lierop på eurosport? Gick det fort?...

Personligen så känns det som att banorna i sverige är en satsning precis mitt emellan USA och Europa. Alltså, ingenting passar! Man har några whoopisar här och där men inte tillräckligt många och inga dubbelhopp eller tripplar. Man har sand och hårdbanor och platåhopp, men det är få banor som ger samma topphastighet som det gör i tex Beneluxländerna. Det finns ingen bra supercrossbana att träna på vilket tyder på att SX inte tas på allvar här. Lustigt nog så tittar nog de flesta på SX när det går på TV:n. Dom största stjärnorna finns inom SX också.

Är vi så jäkla konservativa att vi ständigt låter säkerheten gå före framgång inom idrotten? Hur ska våra killar som inte har ekonomi att tröska utomlands varje vår kunna hävda sig om man inte från start tävlar på samma vilkor, läs samma banor?

Andra sidan av storyn
Under mitten av -90 talet brevväxlade jag flitigt med en crossmamma i USA. Hon berättade under en episod att sonen hade brutit fotleden ca 2 veckor före Loretta Lynns, den största amatör och ungdomstävlingen i staterna. Nåväl, man köpte uppblåsbara stövlar till grabben och fick bort gipset några dagar före racet. Under träning veckan före landade han kort i en dubbel och stukade handlederna rejält och Loretta verkade vara över redan innan start.
Grabben ville dock köra och man åkte till racet. Han vann första kvalheatet men i första finalen så blev han nerkörd och försökte med tårar i ögonen lyfta upp cykeln med underarmarna ( handlederna var obrukbara..) men klarade inte av det och fick bryta. Killen som körde ner honom fick order av sin pappa som visste att "min" grabb var skadad och vurpade han så kom han inte upp igen...
Grabben var då 8 år och han heter David (Davi) Millsapps.

Är vi beredda på att betala priset? Exemplet ovan är sanning men hur skulle vi i sverige ha gjort?
Först och främst, en fotledsfraktur på en 8:a åring skulle inte bara ta två veckor. Två handledsstukningar veckan innan race skulle definitivt satt stopp för tävlingsplanerna. Det händer inte i sverige, tack och lov för det! Men en oroväckande stämning råder varje gång i depån då det är en svår platå eller trappa på banan, speciellt i ungdomsklasserna. Snacket går:
" Har du tagit trappan?"
Till sist så blir den där förbannade trappan mer viktig än placeringarna i heatet därav onödigt svåra vurpor då viljan och grupptrycket överstiger förmågan. Men å andra sidan, när ska vi lära oss svåra banor om vi inte får köra på dom?

Jag velar och har inget svar, jag vet inte... Min personliga åsikt står dock fast. Motocross är en uthållighetssport, se bara på Lierop. Everts varvade upp till 7:e plats. Visst är Everts en exceptionell sandråtta men det är inte bara teknik. Såg ni förresten Crockard? Bilderna talar för sig själva och sådana bilder återges inte på en stenhård jordbana utan gropar.
Att dra in ungdomar i Supercross utan möjlighet till träning tror jag är en väg mot skador. Killarna ser på SX och vill köra SX men har inga träningsmöjligheter.
När vi tycker att banan har hinder som är viktigare att klara än att komma först i mål är vi fel ute. Eller ..?

Gudars va svår det här var!

[2003-08-15 23:29:31] Peter Svensson