Jag blir inte klok på den här sporten och vad den gör med mig. Den ena veckan skriker jag rakt ut att vi har för lätta banor i Sverige på grund av att skadorna kostar för mycket pengar. Nästa vecka böjer jag mitt huvud för fallna förarkollegor, senast i raden Ernesto Fonseca i USA.

I staterna är debatten motvallskärring jämfört med här. Efter sedvanliga "gör-lättare-banor-snacket" har man nu börjat kolla på "gör-svagare-hojar". Dom har inga angenäma problem. Två allvarliga skador på några veckor, förmodligen är det fler då vi inte får veta statistiken från för-kvalen i Supercrossen. Vi vet att Supercross är skitfarligt. Vi vet att tex. Paris-Dakar är tok-jäkla-farligt. Väg i samma skål att fara i crossbullen utan ABS och Airbag till banan en jäktig tisdageftermiddag förmodligen är farligare än något av ovanstående. Ändå gör vi det...

Vi har valt motocross. Vi kan släta banorna, räta ut dom och ta bort alla hopp. Vi kan köra på Fiddys men vi kommer ändå att slå oss. Det är så fruktansvärt då det händer, men faktum är att skadorna kommer alltid att finnas.

SX i staterna är grymt extrem. Här tävlar de bästa i hela världen. När någon av dessa killar tycker banorna är för lätta och inte ger utrymme till omkörning så ger det resultat i att vid nästa deltävling är det ännu svårare. Klart att det ger skador. Gör man ett misstag så är sannolikheten att det gör rejält ont större än att det inte gör det. Killarna är skärpta och vet vad dom gör, men dom gör det under ENORM press från sig själva, fans, sponsorer, publik och miljoner TV-tittare. Chanstagande finns nog med i beräkningarna.

I Sverige tävlar vi för oss själva och våra närmast anhöriga i depån.
Förmodligen har nog detta med att göra att vi nöjer oss med att bli Elitförare och kanske vinna SM. Dom som siktar högre siktar mot VM och alla vet vi vad VM innebär jämfört med AMA:s National och SX Serie.
Man ska sikta högt och vinna VM och SEN köra i USA för att tjäna ihop till pensionen. Typ. Så då ställer jag frågan: Hur i Hälsingland ska vi klara detta i pågående skadedebatt?

Jo. Vi gör något radikalt. Vi sätter olika svårighetsgrader på våra banor och nu följer några exempel:

1. En helt normal motocrossbana
Här kör alla. En bana som har några platåhopp, inga uppförsplatåer. Whoopisarna är 39 meter långa och ligger i anslutning till en kurva, helst vänsterkurva. Vi som åker är medlemmar i en klubb och betalar träningsavgift. Banan är givetvis besiktigad och har en banförsäkring. Föraren behöver ingen förbundslicens, och banan är godkänd för enklare tävling.

2. En tävlingsbana nivå 1
Banan är till för nationella tävlingar och träningar av förare som innehar tävlingslicens. Här finns det uppförplatårer och rytmsektioner ur högerkurvor som är 45 meter långa. För att beträda denna bana måste du ha nationell tävlingslicens.

3. En tävlingsbana nivå 2
Nu börjar det lossa. Dubblar, tripplar och resten är en rytmsektion. Här behöver du tävlingslicens a´la värre och du MÅSTE kunna visa upp en privat tilläggsförsäkring vad gäller sjukvård och dylikt.

Summa summarum: Vilka banor vi än kör på så kommer vi att slå oss. Statistiken är vår nackdel gentemot licens och försäkringskostnad från förbundsnivå.
Skulle det vara okej med en lägre licenskostnad mot en relativt dyr, men väl täckande privat försäkring, för att få köra på svåra banor? Skulle Försäkringsbolagen "slåss" om oss förare då istället för som det är nu att förbundet ska ta in den ena kassa offerten efter den andra?

Jag gissar att ett risksportförbund får kämpa för att få in offerter överhuvudtaget...

Jag vill så gärna se svenska motocrossförare i världseliten och gärna USA. Jag vill i samma veva att alla ska vara oskadda. Kanske ska börja med Schack istället...

[2006-03-10 23:09:38] Peter Svensson

90 kilometer ger utrymme till en hel del ”tänk”. Djupet i tankarna beroende på formen för varje tillfälle. Själv kom jag inte in på frågor kring mening med själva livet under min resa. Nej jag höll mig mer på en lagom nivå även om associationerna kan visa på fläckvis sinnesförvirring.

I starten var det mer än full grind. Snarare ca. 9.500 fler förare än vad reglementet tillåter. Mer än två led blev det. Startrakan väldigt lång och, ve o fasa, startböjen vänder åt höger. Kort därefter en uppförstrappa. Visserligen lång och med flera ställen där man inte såg landningen. Tala inte om flaggvakter för det såg jag inte röken av. Här finns det mycket att göra om man skall jämföra SR med verkligheten. Banan var dragen och fin med utrymme till många spårval. Det dammade inte i alla fall.

Kommer inte ihåg om det var i Risberg eller Mångsbodarna jag trodde att jag hamnat mitt i Myggjakten? Lät som det var Janne Busk vid mikrofonen och värmen steg inombords. Vet att Janne jobbar extra i Vasaloppsorganisationen så korka upp öronen då du bänkar Dig den 5è mars på morgonen om Du vill låta tankarna föra Dig till Sveg-Krokom-Njurunda. Måtte Hedin och grabbarna orka i år också.

Inte såg jag någon röd-gul-randig flagga i Evertsberg inte men nog var det ett försämrat grepp i banan alltid. (Hoppsan nu var man visst inne i Motardreglementet ). Bäst att gå i depå och ordna utrustningen och få tillbaka skärpan i pannbenet genom att tanka upp sig. Humm.Uppfyller denna soppan SR 3.6?

I Oxberg stod det en häst och betraktade mig och de andra i spektaklet. Inte var det en riktig Dalahäst inte. Varken kurbitsmålad eller med blå eller orange i bottenfärgen. Kan helt enkelt inte ha varit en Dalahäst.

Har Ni tänkt på att hästmänniskor är lika knäppa som crossmänniskor? Struntar i princip allt bara man får syssla med sin älskade sport. Inom ramen för många familjer, som jag känner, finns det både häst- och crossmänniskor. Vilka är det Du träffar en lördagmorgon runt 05.30 mellan april och oktober varje år? Hästsläp och hästbussar, crossläp och crossbussar. Inom hästsporten har de också en mycket speciell plats i universum. Få vet vart … men platsen finns. På samma sätt som vi har en speciell plats för alla dj..la spännband som försvunnit under åren samlas, har hästmänniskorna en speciell plats där alla dj..la ridspön finns som försvunnit under åren samlas. Jag vet för jag har köpt många spännband och ridspön under åren.

Så var det dags att vända in på målrakan. Portalen med de magiska orden ….. I Fäders spår för framtida segrar…. är nu bara ett par hundra meter bort. Vilken känsla. Vilken ny möjlighet till eftertanke. Måtte inte militanta feminister försöka gå till val med krav om ….. I Mödrars spår…..? Finns säkert snobbiga Stockholmskärringar i Feministiskt Initiativ, så kallade genusforskare, som vill ändra på detta också. De kan försöka få tillstånd någon form av hämnd för det som hände för ett stort antal hundra år sedan då han Vasa åkte mellan Mora och Sälen tur och retur.

-Nä passa er för det. Dalkararna finns fortfarande, dom är eniga och starka även om Dalahästen såg ut som en helt vanlig häst.

Nr. 229

[2006-03-04 17:55:43] Staffan Grönberg

Man passerar en gräns då man som Robert Wells försöker tolka Jan Johansson. Mina funderingar grundar sig på kvällens föreställning på TV - Rahpsody in Rock.
Visst, Robert Wells är en gudabenådad arrangör av musik, en improvisatör av rang, teknisk bevandrad i sitt instrument och urkass konsertpianist. Han samlar den svenska musikeliten i något som kallas Rahpsody in Rock och bjuder på hög underhållning. Min behållning är dock Micke Tornwing som full och långhårig hårdrockare samt Shirley Clamp som här befäster sin obestridda plats som Sveriges svar på Eva Cassidy.

Rahpsody in cross är en liten tolkning på hur man kan blanda musik med cross. För visst hör dessa två delar ihop? Fler än en gång har jag tex sett Fredde Bergstedt vandra runt banan med sin Ipod i öronen, vad lyssnar du på Fredde då du granskar spår?

Vänner, här kommer Svenssons betraktelser av företeelsen motocross i symbios med musik:

Löpträning
Här gäller det att finna lunken, speciellt under ett distanspass. Jag vill gärna bjuda på Electric Boys och Groovus Maximus. En långtradare som håller i minst 52 minuter. Rytmen är stadig och bergfast. Har du fått låten i skallen blir du inte fri den. Perfekt distanspass.

Styrketräning
Givet. Eye of the Tiger eller soundtracket till Rocky (Marion.... MARION!). Eventuellt så kan vi stoppa in Pat Benatars Love is a Battlefield här också, men då är man rejält trött.

Stretching
Jimi Hendrix. Are you experience? Töj, dra och sväva iväg...

Uppladdning före heat
Nu jäklar. Här gäller det att vara förbannad, javisst! Man sparkar på stenar, är kort mot vänner och bekanta. Man är på väg in i sig själv. Man ska övertyga sig om att - tamefan, jag kan och jag kommer fixa det här!
The mouth licking what you bleed - Meshuggah. Något annat är inte att tänka på.

Waitingzone
Du tittar på konkurrenterna och deras hojar. Försöker förtvivlat hålla musklerna varma och laddade. Startkurvan finns också där och du hoppas att ingen jävel tänker ta platsen på grinden du hade tänkt att ta. Aggressionen börjar gå över till en paradoxal blandning av panisk nervositet och lugn. Kanske din värste konkurrent skämtar med dig och du skrattar plikttroget. Egentligen finner du skämtet hysteriskt roligt men du behärskar dig. Kanske.
Du nynnar på nånting sjukt, kanske Tribute med Tenacious D. Influenser av Irländsk folkmusik smyger sig in...

15 sekunder
Blandtillståndet av oerhörd laddning kontra oerhört lugn gör dig förvånad så du sjunger en stump på Idas Sommarvisa.

5 sekunder
Jag är ledsen. Ingen känsla eller sinnestillstånd kan förklara vad som händer då 15 sekundersskylten vänds och ett heat av motocross skall starta. Punkt.

Startböjen
Bob Hund. Istället för musik - förvirring:
" Ännu en gång är det dags att gå in i ett nötskal..."

10 minuter in i heatet
Hearshaped box - Nirvana.
"Hey, wait. I´ve got a new complain..."

Det tunga, gropiga sandpartiet
Du vill tackla det lika hårt, snabbt och brutalt som Strapping Young Lads, Detox. Tyvärr blir det bara Banankontakt...

Stora platån, ur flaggvaktens synvinkel
Jimi Hendrix - All along the watchtower
" There must be some kind of way out of here "

2 varvsskylten. Jagad
Blandningen jämförs med en påse smågodis:
Limahl - Neverending Story
Curtis Stigers - I wonder why
Björk - Army of me
Linkin Park - Crawling
KLF - Justified and ancient

Målflagg
Ebba Grön - Mental Istid och 800 grader. Alternativt Viggen med Lindqvistarna.

Väl bänkad i campingstolen räcker sambon fram vattenflaskan och tyckte att du inte höll hela vägen: Shes got balls - AC/DC.
Matsan byter luftfilter: Monkey Wrench - Foo Fighters.
Du stoppar i dig en banan och öppnar RisIfruttin: Jag mår illa - Magnus Uggla.

Åter till ingressen av detta lilla stycke. Jan Johansson var en legendarisk jazzgigant. Tyvärr omkom han tragiskt i en bilolycka 1968. Han är mest känd för sitt fantastiskt vackra alster Jazz på Svenska där han tolkar svensk folkmusik. Jan Johansson lämnade efter sig två söner, Anders och Jens. Dessa bröder har bland annat har spelat med den svenske gitarrvirtuousen Yngwie Malmsteen. Anders spelar nu för tiden trummor åt Hammerfall.
Att tolka Jan Johansson kräver ett och annat. Robert Wells lyckades inte enligt mitt tycke.

Eva Cassidy (Näktergalen) var en singer-song-writer med en röst som sammet. Hon dog tyvvär alldeles för tidigt i cancer.

[2005-12-16 23:30:45] Peter Svensson

I all idrott så har man mer eller mindre kreativa träningsmetoder. Eller rättare sagt, den specifika idrotten man har valt, skapar i sig underlag för mer eller mindre kreativa träningsmetoder.

Ta längdskidåkning till exempel. Precis. Vi går raskt vidare till maratonlöpning. Ja...Just det... Tror ni resten kommer handla om motocross?

Vad jag vill ha sagt är att hur kreativ du än är som längdskidåkare så gäller det att vara tokstarkast, ha bäst kondition samt toppat formen då det gäller. På vägen dit så tränar du och äter fisk med mängder av potatis, thats it. I dom allra mest kreativa stunderna så springer du på en blötmyr ( vi återkommer till blötmyren lite längre ner ).
Och en maratonlöpare kan inte skojja till träningen genom att springa baklänges, eller kanske i passgång för att bli bättre.

Motocross däremot lockar fram den mest kreativa andan vad gäller träning. Såg ni Lill-Anders lösningar för att träna nu när han är skadad? Ner i roddmaskinen med sitt friska ben. Sitt sjuka ben la han på en serveringsbricka vid sidan om. Har ni som jag följt Kenneth Gundersens kämpande till en comeback så har ni också sett alla möjliga lösningar på hur man kan träna, fast man egentligen inte kan eller borde...

Vi kör cross i sömnen, när vi äter och när vi skiter. (Gone shootin´ med Ac/Dc). En av våra duktiga tränare vi har här i Sverige berättade om en kille som han hade hand om. Killens morsa ringde och undrade vad som pågår. Njae, vadå undrade tränaren? Jo, grabben käkade middag med armbågarna rätt upp i taket!
En annan förare hade problem med korrekt körställning och funderade allvarligt på att tejpa fast ... i magen för att han skulle tvingas att böja på ryggen.

Jag kör cross i den vanliga trafiken till och från jobbet, funkar hur bra som helst! Man måste lyfta på blicken och vara uppmärksam på alla möjliga hinder som kan tänkas dyka upp. Man måste täcka upp bakåt och hela tiden vara steget före motståndaren framför, för att veta när man ska sätta in stöten. Rör det sig om landsväg så kan man även höja armbågarna för rätta känslan. I statstrafik så får man så underliga blickar då man med något vilt i blicken hänger över ratten med armbågarna fast förankrade i solskyddet... Och självklart är det oranga ljuset 5 sek kvar. Grönt är grindsläpp.

Att klippa gräsmattan är ett sagolikt subsitut till cross. Här måste man verkligen ha rätt position för att orka hela varvet. Spårval är A och O. Inställning av maskinen är naturligtvis oerhört viktigt här. Fel inställd maskin och du får arbeta dubbelt, även om du har bra förarposition. I värsta fall så innebär det räfsning, vilket egentligen inte är så dumt för då får man träna på blåsor i händerna.

(Voodo Child - Hendrix)

Tror det var hösten -93 som jag tillbringade en ledig helg med fågeljakt uppe i stugan. Ni vet, traska omkring i skogen med en Norrbottenspets och ett gevär, letandes efter något att skjuta på, gärna en stor tjädertupp. Spänningen vid ansmygningen på ett ståndskall kan faktiskt liknas vid 15 sekunder kvar och trång startböj. Jag minns inte hur jakten gick, det enda jag kom ihåg var myren. Den låg där, inbjudande, blöt och jävlig. Full med stenhårda torvtovor som man vrickade fötterna på. Den perfekta platsen för motocrossträning och då snackar vi inte fysträning med löpning och stavar. Nej för satan, här skulle det köras hoj!

Jag räknade ut att det behövdes inte snitlas någon bana. Bara att åka hoj planlöst på denna plats måste vara det ultimata för både balans och kondition. Torvtovorna skulle tacklas liksom whoopisar.
Sagt och gjort, nästa helg var jag återigen på plats. Denna gången beväpnad med en YZ 250. Myren var min. Den skulle få se på fan!
En skogsbilväg ledde fram till myrkanten. Där stod jag på min järnhäst och laddade. Granskade fienden, letade efter dess svagheter, analyserade...
Laddad till max varvade jag upp och äntrade myrkanten fullt på trean. Självklart tog det tvärstopp på första torvtovan och via en mindre elegant saltomortal landade jag på rygg i den blötare delen av myrjäveln. Samtidigt som vätan och lukten trängde in på bara skinnet, kom även insikten att myrar är nog till för längdskidåkare och älgar, inte crossförare.

Men man ska alltid ta något gott med sig, hur jäkligt det än är. Jag låg kvar en stund där på min myr. Besegrad och förnedrad. Men det var den enda gången i min karriär som jag, utan åskådare, kunde träna på att ligga kvar efter en vurpa...

[2005-11-25 23:28:55] Peter Svensson

För ett tag sedan undrade någon om crossåkarens IQ. Jag vill byta ut ordet IQ mot logiska operatorer. Inom programmering så jobbar man ständigt med logiska operatorer, dvs om ett villkor uppfyller ett annat på något sätt så gör programmet si, och tvärtom vice versa... ja, ni hänger med va?
Man jobbar med "lika med", "större än", "mindre än", "skiljt ifrån" och "ungefär jävligt nära".

Så från det dagliga arbetet med att knacka sajter på olika scriptspråk så översätter vi dessa till det vi gillar, cross! Börjar vi direkt med ordet logiska operatorer så kan ingen beskylla crossåkaren för att vara logisk. Det är inte logiskt att köra cross. Det kostar mer än vad man har råd med, det tar 32 av dygnets 24 timmar och det är jobbigt och gör ont. Helt ologiskt med andra ord.(Copernicus med Candlemass på stereon)

Den logiska operanden Större än eller lika med
.. he he... okej.
Du kommer på en ny bana. Banan är beryktat för sin nedförstrappa. På 80cc killarnas träning klipper den första föraren trappan. Du börjar att tveka på din egen förmåga och funderar:
-" Jamen, den är lika lång som stora platån hemma, kanske lite större. Det ska nog gå..."

Den logiska operanden Mindre än eller lika med
Så redan på andra varvet laddar du. Uppgången är memorerad sen första varvets träning och under uppvärmingen då du genast bestämde att platsen för stretching skulle vara vid uppgången av denna nedförstrappa. Således seglar du över nedförstrappan som ett stycke silke.
- "Jaha, den var kanske lika liten som platån hemma, förmodligen mindre..."

Den logiska operanden Lika med
Firman du jobbar åt går i konken och du blir utan lön i en månad. Lönen skulle ha infunnit sig i slutet av Maj, en rätt hektiskt crossmånad. Skillnaden här mot "vanligt folk" är:
Inga pengar = köra lika mycket cross ändå.
Hur detta fungerar vet inte jag, men det är ett faktum. Först när du börja undvika den lokale handlaren då krediten är större än vad du kan betala för tillfället börjar du inse att din ekonomi är skiljd ifrån crossen.

Tja, så rullar livet vidare. I andra heatet på den nya banan börjar det bli gropigt och viljan är skiljt ifrån vad din kropp klarar . Du laddar mot utförplatån men får ett kast. Hoppet är närmare än vad både du och din motorcykel uppskattade och landingen är långt ifrån bra.
Då du spottar ut gruset och snoret ur din mun känner du att axeln ömmar, förmodligen är nyckelbenet skiljt ifrån sitt ursprungliga läge och du förbannar ditt beslut då det inte ens var ungefär jävligt nära att du skulle klara hoppet.

Det är lugnt. Då din ålder går passerar 30+ är det annorlunda. Då går det till så här:
Chansen att jag fixar hoppet är Större än att jag inte fixar det. Men i och med att möjligheten att missa hoppet är lika med eller mindre än och skada mig är skiljt ifrån min tid så är det inte ens ungefär jävligt nära att jag provar att klippa hoppet, även om Matsan hoppar det.
Jag tar dom i starten istället om nu grinden faller ungefär jävligt nära då jag tänker släppa kopplingen.

Gonatt kära läsare!

[2005-11-04 22:42:17] Peter Svensson